thompascirkusliv.

Hej,

Helgen har varit både ris och ros här. Jag har varit på en jätteintressant kurs i diskriminering med inriktning funktionshinder. Det var en kille från DHR-förbundet som var här och pratade om det. Den var intressant, dock så var det mycket som jag redan hade koll på, men det är ändå intressant att diskutera. Det blev mycket diskussion också. Så man fick veta mycket vad som hände på förbundet. Det var ju bra. Så nu ska jag anmäla mig till 2 av deras nätverk som ska starta. Det ena är om LSS och assistans och det andra var om Jämlik hälsa. Jag kan inte så mycket om hur förbundet jobbar ännu, men jag antar att det är att personer ska ha  att må så bra som möjligt trots sitt funktionshinder och att vi ska få samma hjälp som alla andra om vi inte gör det. Plus säkert en massa annat.

LSS-nätverket antar jag handlarom att behålla och säkerställa LSS. Sedan hade de ett tillgänglighetsnätverk också men där har vi ju ett väldigt bra arbete i Göteborg Så då känner jag att det räcker så. Det är bättre att engagera sig i två grejor och göra det riktigt bra än att engagera sig i allt och så blir det inget bra.

 

Jag hade hoppats på att kunna göra andra grejor i mitt liv än att hålla på med Handikappfrågo någon gång, men med det menar jag inte att det är tråkigt. Men det blir väldigt mycket att både leva sitt liv och strida för sitt liv. Det blir delade känslor. Men det är som det är just nu. Jag känner att jag måste strida lite annars går Sverige åt skogen tror jag för oss. Men, men man får göra vad man kan. Jag kan inte göra allt ensam men ihop kan man göra mycket förhoppningsvis.

Sen blev jag tyvärr väldigt splittrad på kursen för mina tankar gick till Dante. Pojken i Falkenberg med Downs syndrom som försvann och som de nu tyvärr har hittat avliden. Det är väldigt tråkigt. Mina tankar går givetvis till honom själv, men även till hans familj och alla andra som var runt honom. Tur i oturen är att det inte ser som att det har skett något brott i alla fall. Med det menar jag inte att det är enklare för det, men det hade varit ännu hemskare om någon hade gett sig på honom. Då hade man inte vågat gå ut mer tror jag. Men det här har ändå upprört mig väldigt. Jag vet inte varför riktigt men ibland är det så. Jag kände ju inte honom men tycker ändå att det är väldigt jobbigt. Dels för att han var så liten men så har jag väl blivit medveten om att man kan råka ut för något även om man har funktionshinder och har hjälp. Det behöver inte vara någon garanti att man inte råkar ut för något. Jag vet inte vad jag vill göra, men att jag vill göra något har jag bestämt. Antingen vill jag gå ut och informera om handikapp och att om man ser någon ute som behöver hjälp så hjälper man till, vilket för mig är jättekonstigt att man behöver informera om, men det verkar som att det har blivit så i Sverige. Jag vill även informera i så fall om hur olika handikapp fungerar så man vet hur man ska hjälpa till också. Och vad som kan vara svårt vid olika diagnoser. Nu kan jag mest om rörelsehinder så vi får se om jag kan ta reda på så mycket om intellektuella funktionsnedsättningar så att jag själv kan täcka den kunskapen eller om jag behöver hjälp av någon som har mera kunskap än mig. Det kan ju vara så, men det får vi se. Många av de hjälpinsatser man kan ge gäller ju båda fallen, i alla fall oftast. Jag skulle på lång sikt vilja att det fanns samma grej som det finns för demens nu – demensvän. Så skulle jag vilja att det fanns funktionsstödjare. Alltså att man kunde bli det och ha en symbol på sig så folk vet att de kan kontakta en om man behöver hjälp. Man kan ju få hjälp av vem som helst men har man en sådan symbol på sig har man lite högre kunskaper än gemene man.

Är det någon som vill vara med och hjälpa mig att utveckla det här, eller tycker annorlunda, eller har någon annan idé så får ni gärna höra av er. Ingen stress, men ändå inte fundera jättelång tid då jag tycker att det är väldigt angeläget. Jag är även demensvän så jag vet hur man har gjort där. Man kunde använda samma koncept ungefär.

Unga rörelsehindrade använder mentorskap. Nu vet jag inte, men förr gjorde de det i alla fall. Men då var det mer att man träffar någon, en planerad träff. Det jag vill är att om man behöver hjälp ska man kunna kontakta någon utan att planera det. I affären eller på bussen eller varsomhelst. Som sagt, vill ni veta mer eller hjälpa till får ni gärna skriva kommentarer här i bloggen eller skicka ett mail till mig: [email protected]

Det är bara ett idéskal ännu så jag är väldigt öppen för dialog och uppskattar det också.

Det jag har kommit fram till är i alla fall att åka ner till Falkenberg och tända ljus på de spontana minnesplatser som har blivit.

Nu ska jag inte prata om mer sorger här. Det sista positiva som jag tänker avrunda med är att jag träffade min gamla teaterlärare från Angered på kursen i lördags. För det första var det jätteroligt att träffa henne i sig och sedan hade jag sådan tur att hon har en teatergrupp som riktar sig till de med lite större funktionshinder så att man inte behöver kunna läsa, vilket för mig säkert kan underlätta. Plus att jag säkert blir tryggare när jag känner henne också för hon är helt fantastisk. Det är uppe i Ale som hon håller till så det är en bit att åka men det går i alla fall att ta sig dit med vanliga färdtjänsten. Ibland sker saker och ting av en anledning och det tycker jag är coolt.

 

Ni ska inte vara oroliga för mig. Jag var upprörd i helgen, men nu känns det lite bättre. Jag har haft ett parsamtal och då fick jag ju ut lite känslor. Ibland är det inte konstigt att man reagerar när det händer så tragiska grejor även om det inte rör en själv direkt.

Det är ändå en funktionshindrad person och då identifierar jag mig nog lite lättare plus att när det är barn så är det alltid jobbigare.

Jag fyller år imorgon! 35 – välj själv om jag är gammal eller inte. Ni får gärna skriva och gratta mig, men inte komma och hälsa på helt random helst, för jag ska på bio och sedan ska jag jobba. Så även om det hade varit kul så blir det synd om er om ni står här och jag inte är hemma.

 

Allra sist vill jag tacka mormor och morfar för det fina änglakortet. Det var jättefint och det passar verkligen min personlighet också. Jag blir lite extra rörd när man tänker till fast jag är glad för alla kort givetvis.

Nu hinner jag inte skriva något mer. Jag hade en hel del som jag ville skriva, men jag hann inte då jag var tvungen att gå igenom lite andra grejor. Men det gör inte så mycket för jag kommer in redan på fredag igen. Då hinner jag skriva mer. Det blev väl en del skrivet idag, men inriktat på ett ämne.

Ha det bra tills på fredag, ta hand om varandra och gör något kul. Det är bra för hälsan i mörkret.

 

Kram

Thompa