inlägg 1 vecka 17 (djupt!)
Hej! Teatern på Liseberg i helgen var jätterolig! Det var Soldat Fabian Bom med Stefan och Krister. Det var nästan fullsatt tror jag. På balkongen vet jag inte, för det såg jag inte, men våra platser på parkett var välfyllda. Det var sant att det var en bland de bästa som har gjorts. I alla fall som jag har sett. Och jag har ju följt dem sedan 1998. Jag har ju rätt mycket att jämföra med. Så det var synd att mamma och dom inte kom, för de hade nog gillat den. Men jag förstår också att de inte kommer med tanke på att de ska åka på semester på torsdag. De kanske känner att de måsta vara hemma och packa och så. Men om jag köper den på DVD så ska jag låta dem låna den och titta. Det kanske blir lite speciellt för pappa att titta på, för de skämtar ju om livet på ett regemente. Så antingen tycker han att det blir känsligt, eller också tycker han att det blir jättekul, jag vet inte. Jag har ju inte träffat honom så mycket sedan han gick i pension, så jag vet inte riktigt hur han har reagerat. Det märker jag väl på torsdag kanske, när han kommer.
Det är inte så att jag träffar mamma och dom så jättesällan, men det var inte alltför längesedan han gick i pension, det var någon gång i december. Men det jag vet är att han längtar efter våren nu, så han kan gå ut i skogen och leta efter sina burkar. Det är inte vanliga burkar, det är en form av orientering, geocaching heter det. Genom att man får koordinater på en GPS ska man hitta till ett visst ställe, och fylla i på ett papper att man har varit där. Jag förstår inte tjusningen, men han tycker att det är kul, och det är väl huvudsaken.
Annars i helgen blev det ju inte så mycket gjort, jag kollade mest på tv, för Snooker-VM har ju börjat nu. Det är jättekul att titta på, matcherna är så långa bara, så man får dricka mycket kaffe så att man inte somnar. Jag får skylla på att jag haft en infektion J ! Skämt åsido, jag skulle gärna vilja åka dit och se det live, det är nog en större upplevelse då. Men det är kul för turneringen på ett vis, för han som blev världsmästare förra året åkte ut i första matchen. Det är ju tråkigt för honom, men det öppnar ju upp möjligheterna för nya människor då. Men jag hoppas verkligen att jag kommer dit någon gång och får se det live. Jag får spara mycket pengar bara då, för att biljetterna är ganska dyra, och jag vill kunna se mer än en match. Drömmen hade ju varit, om man väl åker dit, att man kunde köpa något paket så man har tillgång till alla matcher som man vill se. För det är förmodligen en gång i livet som man gör något sådant.
Vad gäller min status med rosfeber så verkar det bra, det var bara igår jag var lite hängig. Vi får hålla koll nu, men jag har penicillin kvar i skåpet. Så om det skulle vara något så är det vara att ringa till hemsjukvården och fråga om man ska sätta in det igen, så det känns ju bra. Sen har jag fått en bra sköterska på hemsjukvården, som verkligen vill hjälp till, och som inte behöver remiss för allting. Hon gör vissa saker ändå, det är ju bra. Sedan hoppas man ju bara att den bra kontakten håller i sig, men det får man väl utgå ifrån. Hon verkar vara i min ålder, kanske till och med lite yngre. Så vi är nog på ungefär samma ställe i livet, kanske. Det tror jag ju kan underlätta. Sedan har jag ju en ny arbetsterapeut och en ny sjukgymnast, och även min läkare på vårdcentralen är ny. Så alla är nya mer eller mindre. Bra eller dåligt i det här läget, det vet jag inte. Men det är skönt att mina assistenter är kvar, de kan ju se om det är något galet. Så de kan hjälpa mig att hålla koll på om allt är som det ska. Det är skönt i alla fall.
Jag vet inte om jag skrev det i förra inlägget, men jag ska få en ny manuell rullstol snart. Den ska provas ut den 3 maj. Det känns bra. Den skulle gå att ställa in lite mer än den jag har nu. Lite mer tiltfunktion, så man kan ligga och slippa sitta helt rakt. Den jag har nu går ju också att tilta, men inte i den stora utsträckningen. Sedan är vårt mål att det ska vara en hel fotplatta i stället för två delade. Eftersom jag har tappat så mycket muskler i benen så vill de gärna ramla åt sidan. Så jag tror det blir bra. Jag hade ju en sådan stol första gången jag fick ros, och då tyckte jag den var jättejobbig, bara för att jag gick från en helt vanlig Panthera som jag kunde köra själv, till en sådan här ganska avancerad stol. Det är många bra funktioner, men jag var också helt låst till att assistenterna körde. Nu är det ju vardag, men det var det inte då. Men nu förstår jag ju att den var ganska bra utifrån mina behov. Man lär sig hela tiden nya saker, och jag tänker det är inget farligt, det är bara att prova ut igen. Jag ska få en ny lyftsele också, som jag får lite mer stöd av. Jag tror även att jag kommer att bli lite mer liggande i den, för nu spänner det för mycket på såret när man lyfter. Sedan ska jag använda duschsäng i stället för ducshstol. Så det är mycket nytt, och det är mycket att vänja sig vid. Men om jag inte ska få tillbaka rosen så får det vara så. Jag vill verkligen inte få tillbaks den. Någon gång kanske den kommer att komma, men man kan ju undvika den så länge som det går. För det är jobbigt både för mig och för alla andra runt mig också. Framför allt om jag får syskonbarn, då vill jag ju ha ordning på allt det där med hälsa, för jag vill ju vara med så mycket som möjligt. Och att barnet ska slippa vara oroligt, och att Jonas ska slippa vara orolig, för då blir han en stressad pappa, och det är aldrig bra. Speciellt inte eftersom de ska adoptera. Jag kan inte så mycket om det, men jag antar att det är extra känsligt eftersom barnet byter land och byter miljö och så. Det beror ju på hur gammalt det är när det kommer, men man får göra allt för att det inte ska bli mer stress och oro runt omkring än vad det redan är.
Jag ska gå en kurs om adoption och hur man kan underlätta mottagandet och så, för Jonas och Sofia har gått en föräldrakurs, och så finns det en kurs för far- och morföräldrar som mamma och pappa ska gå. Och så finns det en kurs som jag och Emelie ska gå, som är för andra anhöriga och närstående. Jag tror även att Sofias bror ska gå den. Jag tror det var Folkuniversitetet här i Göteborg som har den. Jag tror att Jonas sa att det var åtta tillfällen á tre timmar. Jag ska kolla upp det ordentligt, för vi pratade om det på Östra, och då var jag ju lite dimmig. Men jag tror det var så han sa. Men det vore kul om vi kunde gå samma kurs alla tre. Jag tror det var ungefär tio deltagare per kurs. Jag ska försöka få mormor och morfar att gå också. Då blir halva kursen Olsson och Bjaaland, det är lite kul i så fall! Så jag blir stolt när de får barn. Jag tror det blir ännu mer speciellt för mig eftersom jag troligtvis inte kommer att få några egna biologiska barn. Det vet man ju aldrig i och för sig, men då få det nog hända ett under. Jag älskar barn, men jag vet inte ens om jag vill ha några egna barn. Jag är van att leva själv, och har mest assistenterna att ta hänsyn till. Och sedan har det ju lite avstannat, i och med att jag har så mycket med min egen könsidentitet och hälsa och så där. I alla fall senaste åren så har det ju varit mycket med rosfeber. Det är ju inte så kul varken för mig eller barnen, eftersom jag måste komma in så snabbt till sjukhus. Jag får nog nöja mig med att eventuellt jobba med barn eller dementa, och få syskonbarn. Jag tror det är bra. Bara synd om Jonas och Sofia att det är så mycket de måste gå genom innan det är klart. Det är den här stora medgivarutredningen. Dels är det samtal med soc och djupgående personliga intervjuer. Jag tror att Jonas sa att de sammanlagt intervjuas i sex timmar var. Plus att de drar information från olika register. De frågar om hur familjen fungerar, och eftersom det är Thailand de är intresserade av att få ett barn ifrån, så har de BMI-krav. Jonas har gått ner rätt mycket i vikt för att bli godkänd av landet, han är nära målet nu. Men sedan vill han ju ner lite till efter det, men bara för sin egen skull. Så det är rätt kul att vi går ner i vikt samtidigt, av olika orsaker, men ändå! Jag förstår hur de tänker med vikt och så, men samtidigt, om man har biologiska barn så får man se ut hur man vill. Jag tycker det är orättvist. Även om det kanske inte alltid är så lämpligt att vara hur stor som helst, så är det ingen som kollar det. Men i en sådan här utredning så kollar de allt. Plus att de ska ha tre personer som skriver om hur de är som personer, egenskaper och sånt. Och det får inte vara släkt, helst. Så det är mycket att tänka på, och det tar lång tid. Det kan ta allt från ett och ett halvt år till tre år om man har otur. Men det är ändå igång nu, och det är jätteroligt. Hoppas de får från Thailand som de vill ha, och att de blir godkända, och att allt blir bra för dem. Plus att barnen från Thailand är ofta så söta, så jag kommer att smälta! Jag kommer att älska det barnet lika mycket även om det har andra rötter, det spelar ingen roll. Jag hoppas jag får lära mig lite på kursen om hur man ska underlätta mottagandet, och göra det så bra som möjligt. Och även hur man ska bemöta när barnen börjar fråga om sina rötter och så.
Jag skrev ju i förra inlägget att jag skulle fråga Jonas om jag fick berätta vad de går igenom nu, och det har jag frågat, så ni vet det. För jag har full respekt för att han får bestämma hur öppna de vill vara om adoptionen. Men de är öppna om det, och det är mycket enklare då. Jag har själv vetat om det länge, drygt ett år, och börjar berätta om det först nu, så jag har också haft min process. Men nu känns det bra. Och det är absolut ingens fel att det är på det här sättet, det är bara så här förutsättningarna är. Och då är det ju bra att adoption finns. För samtidigt som Jonas och Sofia får ett barn, så är det ju också ett barn som får ett tryggt och stabilt hem, med andra förutsättningar än vad hen förmodligen haft i sitt hemland.
Nu blev det ett väldigt djupt ämne i det här inlägget, jag hoppas att det inte blev för jobbigt att läsa. Jag har ett djupt ämne till, så det är inte slut än. Jag har en liten svacka i sorgen efter farmor, jag vet inte om det är för att det är ett halvår sedan snart. Eller om det är för att hon inte är urnsatt än. Mamma och pappa väntar ju till sommaren. Jag antar att det är delvis därför, för det blir ju väldigt lång tid innan man får ett avslut. Jag vet inte när pappa har tänkt sig att detta ska bli av, men förmodligen när alla är lediga. Pappa trodde att mamma var ledig direkt efter midsommar, så vi får väl se om det blir då, eller om det blir ännu senare. Det är dels för att jag vill ha ett datum att ställa in mig på, så man är mentalt förberedd, som jag gärna vill veta. Sedan är det ju skönt att det blir gjort, så man slipper ha det framför sig. Plus att hon får ro då. Men urnsättningen kommer förmodligen bli något av det värsta jag har gjort. Så jag har sagt till pappa att det gärna får bli av innan morfar åker. Så kan han antingen vara med, eller att jag har honom att ringa sedan efteråt. Men det får givetvis mamma och pappa bestämma, om morfar ska vara med eller inte, det kan inte jag bestämma. Men att han är hemma i alla fall, det skulle kännas bra.
Nu har det blivit mycket djupt i det här inlägget, så nu får jag väl börja avsluta med något lättare. Jag har äntligen kunnat börja spela Yatzy igen sedan jag kom hem. Jag kom sist, men det gjorde inte så mycket, jag fick i alla fall spela. Jag hoppas vi kan spela i kväll också, det är roligt.
Jag var ute och gick i tre timmar häromdagen. Jag som har sagt att jag aldrig kan var ute och gå helt planlöst, men tiderna förändras! Det blir väl så när man varit riktigt sjuk, att man omvärderar vad som är viktigt och inte i livet. Och ibland blir det som varit viktigt förut inte viktigt och tvärtom. Nu har jag nog inte så mycket mer att skriva idag, men det dröjer inte så länge, jag kommer in på torsdag igen, så ni slipper sakna mig alltför länge J!
Jag har inget att rapportera om böcker än, jag har inte blivit klar med boken som jag läser om den killen som är läkare skriver om hur han upplever jobbet. Men jag har inte så långt kvar, så jag är nog färdig till på torsdag. Då får ni höra vad jag tyckte om den. Sedan vill jag bara göra ett litet förtydligande. Jag menar inte att man inte får vara stor och ha barn, jag gjorde bara en jämförelse att det är mycket hårdare regler om man adopterar, det var det jag jämförde med. För jag är själv ganska stor fortfarande även om jag håller på att gå ner i vikt. Så jag skulle aldrig lägga någon värdering i om man är lämplig som förälder eller inte bara för att man är stor. Jag vill bara förklara mig, för jag vill inte att någon ska bli ledsen föra att jag uttrycker mig klumpigt.
Ta hand om er nu, och hoppas att ni inte är rädda för åska, för jag hörde att det ska åska från och till hela veckan. Njut av det fina vädret när det är fint, och när det inte är fint så får ni tänka att det kommer tillbaka snart!
Ha det bra!
Thompa