Vecka 6
Hej!
Den här veckan har jag bowlat mycket, det går väl upp och ner… men det har väl med det långa uppehållet att göra, antar jag. Jag ska inte ha ett uppehåll på 6 månader någon mer gång. Det tar tid att komma tillbaka till den formen man hade. Det är störande! Men jag har haft en dag som jag hade alla serier över 100, det är ju det jag strävar efter, så då var jag nöjd som en tupp! Men igår så var det 3 av 5 över 100, det får väl gå ok, men inte riktigt nöjd med det. Men jag får bara ligga i och inte ge upp!
Jag har börjat få kompisar på bowlinghallen nu. Folk känner igen mig och tycker att jag är duktig, framför allt att jag kan rikta rampen så exakt dit jag vill, det är bra! Nästa vecka ska jag börja utan staket igen, eftersom jag inte får tävla med staketen, så måste jag lära mig utan. Jag använder knappt staketet idag heller, det sitter mest i huvudet att jag behöver det. Sen tycket jag det känns lite underligt att när man ser dåligt att man inte ska kunna ha staketet som säkerhet. Det är som det är, men jag tycker man borde kunna ha en sådan klass, där man kunde ha staket. Det är inte det att jag använder staketet varje gång, det finns ju bara där för att kompensera det lilla synbortfallet som jag har. Jag ska ta en diskussion om det, när jag kommer närmare tävlingsnivå, så får vi se. Jag har i alla fall hittat en klubb nu, så jag ska kör på det här årskortet ut och sen ska jag gå med i klubben. Det var ganska dyrt, men då har man ju fri tillgång till träning plus 1 – 2 träningar/vecka med en coach + tävlingar 1- 2 gånger/månad. 600 kr/månad tycker jag är dyrt, men jag ska ringa till henne som är ordförande och säga som det är, jag har sjukersättning och min ekonomi är lite begränsad, så får vi se om vi kan komma fram till något vettigt pris. Eller något mellanläge och där jag köper årskort och är med på deras träningar. De har sin hemmahall i Gamlestan. Jag bekymrar mig inte för det nu, för det är till hösten i så fall. Nu kör jag bara på som jag gör, sen får vi se vad det blir till hösten.
Jag har varit på universitet, men jag förstår att jag inte kan träna på den här nivån, om jag skulle studera. Så jag får väl se var hjärtat hamnar någonstans – vad jag vill göra och inte. Men jag förstår ju att jag inte kan släppa bowlingen helt, för då mår jag inte bra, så jag får göra någon kompromiss där. Men det är väl som för alla i livet, för att hinna allt man vill, så får man välja bort någonting. Tråkigt, men sant. Jag får först ta mig en funderar på vad jag vill läsa i så fall.
När vi var på det mötet, men studievägledaren på socialhögskolan, så lät det som att de mest hade socionomprogrammet och det var lite svårt att läsa enskilda kurser just där. Visserligen kunde man det, men då måste man ha läst en viss del av socionomprogrammet för att vara behörig och jag vet inte om jag orkar läsa hela socionomprogrammet igen, jag är ju ändå 34 år, så innan jag är klar så är jag typ 40, om jag ska läsa på, men anpassad fart. Jag vet inte exakt, men ungefärligt. Men jag sa till henne att målet är att jobba med dementa, bara jag kan göra det, så bryr jag mig inte så mycket om vad det är jag läser. Eller om jag läser nåt, det kanske är så att man kan praktisera någonstans och sen komma in den vägen. Men jag hoppas att jag hittar något bra ställe att vara, eftersom jag så gärna vill det, så är det nog viktigt att försöka genomföra det. Jag har ju lämnat mitt intresse på många äldreboende här i Göteborg, men ingen har hört av sig. Jag har sagt att jag bara vill vara med demens för att jag räknar med att det är lite mindre praktiskt där, alltså med att lyfta och bära och sånt. Men man får väl ha lite tålamod. Sen vet jag tyvärr att många ställen är rädda för att anställa oss i rullstol, så man behöver antingen en titel eller kontakter. Men, men, tiden får väl visa var jag hamnar någonstans.
Ikväll ska jag på bio, på smygpremiär av ”Fifty Shades Freed”. Det ska bli kul, för det är inte så många som går på smygpremiär. Jag var på smygpremiären av den första filmen också. Det är bra jobbat att gå på två smygpremiärer av en trilogi. Den ”riktigt’” premiären är ju på fredag. Det ingår popcorn och dricka på smygpremiären, så de var lite dyrare, men det gör ingenting. Man blir bjuden, men ändå inte, det är lite affärsteknik tror jag, men det är inte så många gånger som man går på smygpremiär, så då får det väl kosta lite. Jag lovar att jag ska skriva hur den var, utan att spoila, eller jag ska försöka att inte spoila i alla fall, det brukar gå så där för mig. Men det går nog bra. Annars kan jag göra så att jag kan bara skriva vad jag tyckte, sen får ni fråga om ni vill veta mer, det är nästan lättare.
I övrigt i veckan så har det varit mest spel och TV och sånt. Jag har vunnit ganska mycket när vi har spelat. Jag har ett spel som heter ”5 sekunder”, det går till så att man får ett kort där det t ex står ”säg tre mjuka kroppsdelar”, sen har man 5 sekunder på sig att komma på 3 av de mjuka kroppsdelar som står på kortet. Det låter jättelätt utan den stressen, eller det är jättelätt utan den stressen, men med den så slår det ofta helt slint i huvudet och man kommer på helt sjuka grejer och inte det som är enklast. Det kan jag rekommendera, det är ganska kul! Jag tror det finns en annan variant, med samma upplägg och utan den extrema tidspressen, men det väljer man ju vilket upplägg man vill ha. Det finns ganska många kort, så det går ganska lång tid innan man har kommit igenom alla korten, och det är ju bra.
I övrigt så har jag mest spelat Yatzy, med blandat resultat! Jag har lite hög högsta nivå och väldigt låg lägsta nivå, så kan man väl säga… Men det är kul ändå, jag är glad att jag har hittat den hobbyn med att spela spel, den verkar hålla, även under sorgen, att det ändå är roligt. Annars är det inte så mycket som är roligt. Det är väl som det är, det kommer väl återgå till det normala snart, man får bara ha lite tålamod och inte vara så hård emot sig själv, så brukar det gå bra.
Jag var på Stiftdag för kyrkans internationella arbete i helgen– det var väldigt intressant. Jag valde de seminarium som var med psykosocial inriktning på. Jag ångrar inte att jag gick dit. Synd bara att ett av de jag hörde på eftermiddagen, lät jätteintressant och jag ville gärna själv hjälpa till, men man fick bara vara 30 år och jag är 34 år, så det var tråkigt. Sen frågade jag, på båda seminarium, hur synen på handikapp är i de olika länderna. Enligt den första föredragshållaren så var det helt ok, men det andra på eftermiddagen skrämde mig lite, där de hade varit volontärer i tre månader, så hade de inte sett en enda människa i rullstol. Det var ganska läskigt. För givetvis finns de, man kan anta att de blir undangömda då. Det verkar finnas mycket kvar att göra där. Det var därför jag gärna hade velat hjälpa till. Det kan man säkert göra ändå, på ett annat vis, jag ska prata med Högsbo, där jag är inne i det internationella arbetet, och se om de har något förslag på vad man kan göra. Nånting behöver man i alla fall göra!
De hade sett några döva människor, som ändå verkade ha det ganska bra. Men, som sagt, ingen i rullstol. Det känns väldigt främmande, här i Sverige, eller här i Göteborg och storstäderna, så ser man rullstolsfolk väldigt ofta. Här är man ju nästan som vem som helst. I Karlsborg, där jag kommer ifrån, där är det visserligen lite mer ovanligt, men det är ändå ok. Vi göms ju inte undan alls i Sverige. Jag vill gärna ta reda på om de har samma rättigheter, eller i alla fall, har ett drägligt liv där. Jag vet inte, men jag kan ju anta att assistans inte finns. Det finns som sagt var mycket att ta reda på där. Jag ska prata med DHR också om det. Men det är klart att vi har ju svårt att ens få fram våra egna frågor på lokalnivå, så att vi skulle ha ett utlandsprojekt är lite långt bort kanske, men jag kan ändå prata med dem, det skadar inte. Jag blev väldigt inspirerad av den här dagen, så jag ska nog börja gå till Högsbo igen. Jag släpper inte den kyrkan jag går till nu heller, men jag tänker att man kan gå varannan vecka kanske. De har väldigt mycket program i Högsbo + att de är rätt öppna mot HBTQ, vilket också är väldigt bra. Det borde alla vara idag, när det är så vanligt. Säkert vanligt också inom kyrkan, utan att man vet om det, men, men, det finns mycket kvar att göra ännu, men allt går framåt. Det var ingen som behandlade mig konstigt i helgen i alla fall, trots att jag anmälde mig som Thomas, det var skönt att slippa konstigt bemötande där. Det var väldigt fint inne i Betlehemskyrkan, förresten! Dock så var hissen ganska liten. Det får man nog ha med sig, om man ska gå dit med rullstol, men det gick i alla fall. Jag ska gå dit på några gudstjänster, för jag tyckte det var trevligt där. Det känns som jag behöver hitta lite nya kyrkor.
Jag beställde en resa hem till mamma idag, så jag ska vara där i påsk. Det blir mysigt! Jag åker på skärtorsdag och kommer tillbaka på annandag påsk så det blir som en minisemester! Det är skönt att få lite andningshål ibland. Jag har ju inte med mig någon assistent härifrån då. Min syster och min pappa jobbar då. Dels för att det är bäst praktiskt, annars blir det krångligt när man ska byta assistent och så det bli långa avstånd. Plus att vi får tid att vara bara familj. Så kan man komma hem med ny och fräsch energi sen. Då är man säkert på bättre humör också! Jag tror det blir trevligt, det var väldigt mysigt förra året. Det är andra året nu, som morfar kommer hem innan påsk. Det är mycket därför jag vill göra det också, för det är inte så ofta som han är hemma från Thailand. Men jag ska inte klaga, han kommer hem i slutet på mars och är hemma ända till september, så de har minskat en månad, för mormor tycker att det blir för varmt i april. Man får väl se hur länge de orkar åka så här mycket fram och tillbaka. De är ju nästan 80 år, i alla fall om ett par år. Så det är väldigt beundransvärt att de kan och orkar åka så här. Nu, sist, så sa morfar att det börjar bli lite jobbigt. Jag ser ju gärna att de är hemma! Men för deras skull så hoppas jag att de orkar att åka ett litet tag till i alla fall. De älskar ju Thailand. Morfar anser ju till och med att han bor där, han säger inte att han åker på semester, utan att han åker till sitt andra land.
Det här var väl ungefär vad jag hade att säga idag. Ni får ha det bra tills jag kommer in igen. Klä på er ordentligt, för det är kallt ute och det går mycket förkylningar, så det är lätt att bli sjuk! Ni får vara rädda om er, så hörs vi snart igen.
Thompa