thompascirkusliv.

Hej! Helgen har varit lite tuff. Jag var väldigt trött, så jag har vilat mycket. Men jag var på Pirates of the Caribbean på bio. Den var bra, men om man är åksjuk så ska man inte se den i 3D tror jag, jag blev helt snurrig. De var ju mycket på en båt, så jag vet inte om det var därför. Men annars så var den ju bra, kanske inte så bra som jag trodde att den skulle vara. Men det kanske är för att man förväntar sig så mycket av de filmerna. Den fick 3,5 alkoholiserade pirater av mig i betyg, det var väl medel, ungefär. Den var lång, nästan 2 och 40. Det är bra att veta om det när man går, så man är beredd på det. Det var bra skådespelare med i alla fall. Men jag ska prova att se den en gång till när den kommer ut att hyra. Då ska jag se om jag får någon annan uppfattning.

Jag har spelat mycket Yatzi i helgen också, jag har vunnit de flesta omgångarna. Jag har bara förlorat någon, men med skapliga poäng i alla fall. Så det är kul att jag börjar bli duktig på det. Jag tror att jag har blivit duktig på att planera och tänka strategiskt. Men det är ju mycket tur i Yatzi också. Jag ska spela i morgon också, tror jag. Jag vill ju hitta Yatzi på Wii och köpa, men jag hittar inte det i butik. Men jag vet ju att det finns, för det såg jag på nätet. Så jag får väl försöka se om jag kan köpa det från någon Internetsida. Det hade varit kul att ha. Sedan är det skönt, för jag har fått veta att mina gamla spel fungerar i Wii:s nya konsoll. Så jag behöver inte stressa med att hitta en ny konsoll av den modellen jag har nu, utan jag kan köra på den nya. Jag var rädd att jag skulle lagt ner mycket pengar på mina spel och inte kunna få tag på en ny maskin, så jag kunde spela dem. Men de sa att det enda jag behöver tänka på är att behålla mina gamla kontroller, så ska det funka. Så de har ju tänkt till. Det är bra!

Sedan var jag i kyrkan i söndags igen. Det var fint. Jag tycker det är mysigt att gå dit, för man träffar många vänner, plus att det är bra stämning där. De har ju fik också, så jag brukar fika efteråt. Det är lite ovanligt med en kyrka som har fik, men det är ett bra forum för att kunna träffas och umgås, och kanske nå ut till folk som inte hade gått i kyrkan annars. Hoppas det blir fik när de bygger den nya kyrkan också, men det tror jag. Annars förlorar de nog mycket folk. Men jag tror den nya kyrkan kommer att bli jättebra tack vare att vi har planeringsmöten nu, så alla har möjlighet att säga vad de vill ha av den nya kyrkan, och vad de tänker. Jag hoppas väldigt mycket på att de bygger ett bönerum som man kan gå till även om man inte orkar vara med på den stora gudstjänsten alla gånger. Då kan jag sitta där och skriva också. Så som de pratar på planeringsmötet så skulle det nästan alltid vara öppet, om det blir något. Sedan har de pratat om att det ska vara mera aktiviteter, nästan något varje dag. Och det hoppas jag också på.

Det var lite jobbigt i söndags, för det var både konfirmation och dopförrättning i den vanliga gudstjänsten, så det var väldigt mycket folk. Det blev lite trångt. Jag är lite klaustrofobisk, så jag blev lite orolig, men det gick bra till slut. Men det är lite för liten yta med tanke på hur många som kommer dit. Därför är det bra att det blir en ny kyrka. Hoppas bara att de tänker till, så allt blir tillgängligt, och ytorna används på ett bra sätt. Men vi får se, man vet ju vad man har, men man vet inte vad man får. Därför var jag lite emot det i början, att bygga en ny kyrka. Men de har ju lovat att försöka göra det så bra som möjligt, så då får man tro att det blir bra.

Det var gatloppis här i Majorna i söndags. Jag tänkte att jag skulle gå på den när jag kom hem från kyrkan, men det var alldeles för mycket folk, så det var svårt att komma fram på ett bra sätt. Så jag fick tyvärr hoppa över det. Men jag kände att det gjorde inte så mycket, jag köpte ju det mesta jag ville ha i Ullared, så det blev bra i alla fall. Jag ska ju åka dit en gång närmare jul också, och köpa julklappar och lite grejer som jag inte fick med den här gången. Vi var ett gäng som åkte dit en annan gång nära jul, jag tror vi åkte dit den 20:e eller något sånt. Då tror man ju att det ska vara jättemycket folk, men det var nästan ingen där, så det var skönt. Folk kanske har gjort slut på alla pengar redan då, eller också har de inte tid. Mamma och de åker dit i augusti en gång, jag vet inte om jag ska åka med eller inte. Jag får se. Jag vill inte riskera att stå i kö. De har ju visserligen sen semester, men ändå. Det kanske räcker att åka dit två gånger om året. Annars överdriver man i vad man handlar, och då blir det inte bra heller.

Jag skulle behöva lite råd av någon som har skrivit bröllopstal. Jag hade ju tänkt att skriva det idag egentligen, men jag har ingen inspiration. Jag måste skriva det på fredag, så ni får gärna fundera tills på fredag, och antingen kommentera eller skicka ett mejl. Jag har visserligen skrivit begravningstal innan, men det är ju något helt annat. Jag är ganska nervös för att skriva det talet, för det är ju till en väldigt viktig person för mig, och jag vill att han ska tycka om det. När man skriver begravningstal är det ju bara att skriva om den personen utifrån hjärtat, och många tycker kanske att det borde vara svårare. Men jag är nog tvärtom, jag har en liten tanke om hur jag ska börja talet i alla fall. Jag tror det räcker till halva ungefär. Men det blir nog bra till slut. Jag vågar inte göra som min pappa, han tänker inte skriva något innan, utan bara prata ur hjärtat. Det är tufft gjort att våga det. Det blir nog finast om man gör det, men jag är så rädd att man inte kommer på något att säga. Men vem vet, jag kanske frångår helt min skiss sedan, och gör det ändå. Men jag känner att jag måste ha en skiss i alla fall. Inte för att jag använder den så mycket, för jag läser ju inte innantill ändå, men det är mycket för att min syster har erbjudit sig att läsa upp det i fall jag inte vågar, eller är väldigt spastisk den dagen. Och det är svårt för henne att veta vad jag tänker utan pappret. Hon måste nog ha ett papper, hon ska ju vara toastmadame, så hon har sagt att hon kan hjälpa till att läsa upp tal om man inte vågar. Vi hade också en tanke att jag kunde spela in det på en skiva eller nåt hemma, för då blir det ju med min egen röst, men jag har inte bestämt mig än, jag får se. Huvudsaken är att jag har ett tal, sedan hur det framförs är kanske inte så viktigt.

Jag är färdig med ”Fortfarande Alice”, den boken som jag skrev om förra gången. För er som inte minns eller inte har läst mitt förra inlägg så handlar den om en kvinna som var professor i psykologi vid ett universitet i England, som fick Alzheimer när hon var femtio år. Jag tyckte den var väldigt fint skriven. Jag är inte säker, men jag tror inte att den är verklighetsbaserad, jag får kolla upp det. Men den var skriven med väldig respekt, och den visar hur viktigt det är att få vara den person man var innan man blev sjuk, i den mån man klarar att bibehålla sin personlighet och inte bli bromsad i det man vill vara. Personer runt om måste försöka hitta möjligheter i stället. Den tog tag i mig, för det är mycket den utgångspunkten jag har när jag umgås med min farmor, att hon ändå ska få bestämma det som hon kan själv. Att se henne som en person, och inte bara som dement. Nu börjar hon bli så pass märkt av sin sjukdom, så nu börjar det bli svårt att nå fram. Men innan så har hon och jag – tack vare vår inställning – kunnat ha en helt fantastisk relation trots att både hon och jag har olika svårigheter. Det brukar jag berätta för folk, för jag tycker det är viktigt att plocka fram att det går att ha en bra relation även i ett demensförlopp. Bara man är lite smidig när man pratar, och utgår ifrån världen som den personen som har demens befinner sig i, och inte bara strävar efter mer än den personen kan uppnå. Men att jag har lätt att se henne bakom alla svårigheter, det beror väl på att jag har mitt eget funktionshinder och är van vid olika svårigheter. Så för mig kanske det inte är lika stort som om man inte är van vid något funktionshinder sedan förut. Sedan har nog farmor haft ett relativt snällt förlopp under lång tid. Det är först nu som det börjar bli lite komplicerat. Men jag försöker så gott jag kan. En av de viktigaste grejerna tror jag är att hon inte känner sig förminskad i mina ögon, för då blir det en ond cirkel. Men jag vill bara poängtera att jag är helt övertygad om att var och en som är anhörig gör så gott man kan. Det är ingen uppläxning, bara hur jag har gjort.

Jag kommer in på fredag igen, ha det bra så länge!